Att lägga pussel

Publicerar här en gästskribent. Tack för inlägget!

"För mig är det viktigt att förstå så mycket som möjligt av det som händer mitt barn och mig, det är som att lägga ett pussel, vissa partier är svårare, jag får prova med många bitar innan de passar. Andra områden får jag lämna, det går alltid att gå tillbaka senare för att bilden ska klarna.  

Men vid några få tillfällen har pusselbitar plötsligt ramlat rakt ner och på rätt plats. Bilden har klarnat. En aha-upplevelse infinner sig.

När jag en eftermiddag hämtade min son på dagis efter att han varit hos sin pappa över natten påpekade förskolelärarna en sak för mig. (Jag vill inte gå in exakt på vad det var, eftersom det i vanliga fall skulle vara en småsak.) Jag blev lite förvånad, men la ingen större vikt vid det.

Ytterligare en tid senare kom en förskollärare med samma påpekande igen, efter att sonen varit hos pappan. Vad som följde på det gjorde mig bekymrad. Jag förstod att något inte stod rätt till. På kvällen ringde jag en väninna som har en gedigen utbildning och lång erfarenhet av barn. Hon blev också bekymrad, men hade inte heller något svar.

Vid den här tidpunkten hade jag redan haft kontakt med socialen, och eftersom de tvingat mig att lämna ut honom till pappan trodde jag inget kunde hända. Att det var jag som måste jobba med min fruktansvärda oroskänsla.

I vår kommun förefaller det som om samma soctant handhar alla ”vårdnadsmål” då en förälder anmäler sin oro. Jag är övertygad om att hon känner till de symptomen ett våldtaget barn uppvisar. Att hon frågar förskolepersonalen om symptomen. Kanske till och med uppmanar förskolelärarna att anmärka till en orolig förälder på något, som i vanliga fall skulle vara en småsak.

Då hade jag ingen aning om att det övergått i regelrätta våldtäkter. Det brukar ta ungefär ett år innan närstående till barnet upptäcker det, och ibland kommer det inte till ytan förrän barnet är vuxet. Det var först när min son berättade för mig. Jag visste inte ens att det var praktiskt genomförbart att våldta så små barn som treåringar.

När barnförhörsledaren ringde mig efter polisanmälan, var första frågan hon ställde just om den här symptomen, som förskolärarna ett halvår tidigare påpekat. Pusselbitarna föll med ens rätta. Jag kände mig lurad. Varför hade soc inte berättat för mig?

Om han inte behövt återvända till sin pappa efter mycket rå misshandel så vet jag att han berättat för mig så småningom. På samma sätt som jag förstår att anledningen till att min son befinner sig på heltid hos sin pappa är för att sanningen inte ska komma fram. Hur ska ett barn någonsin våga berätta när det bor hos förövaren? En förövare som har dödshotat mig. Hur hotar han inte ett barn? Och så säger soc-tanterna att "Barn är lojala mot sina föräldrar". Det kanske är så - om föräldrarna håller på med ett självdestruktivt beteende - men knappast när barnen misshandlas och våldtas. Då är de inte lojala, då är de livrädda för att säga något som kan väcka förälderns vrede."